Invandrarna och jobben

Som präst är det vanligt att man får kontakt med asylsökande och det som de frågar efter mest är jobb. De hoppas att jag som präst ska kunna lägga ett gott ord för dem hos någon arbetsgivare.
Sverige har visserligen EU:s lägsta arbetslöshet, men det gäller inte för en kategori: invandrare. Här har vi istället det största sysselsättningsgapet bland OECD-länder. Av någon anledning tar det särskilt lång tid för invandrare att få jobb just hos oss: för utomeuropeiska invandrare rör det sig om 7-8 år. Det här är något som borde diskuteras mer om vi vill behålla en generös invandring.

Det står mer och mer klart att Sveriges nuvarande invandringssituationen inte kommer bli som under 90-talets Bosnienkonflikt med ett snabbt uppsving av antalet asylsökande som sen sjönk tillbaka igen.Sverige omfattande invandring kommer att bli permanent.

De flesta som kommer hit flyr dessutom inte från krig utan fattigdom. De söker helt enkelt ett bättre liv.
Fredrik Segerfeldt visar i boken Migration & Utveckling vilken stor betydelse migration har för fattigdomsbekämpning.

Kostnaden för invandringen är inte helt lätt att beräkna, olika siffror förekommer i debatten. Jan Ekberg är den som har forskat mest om invandringens ekonomi i Sverige och enligt hans beräkningar kostade invandringen 73 miljarder kronor för 2013. Och det viktigaste skälet för kostnaden är det höga sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikesfödda.

Men varför ska det behöva ta en sådan tid för invandrare att komma i arbete. Om detta borde vi diskutera mer eftersom det kommer vara helt avgörande om vi ska kunna behålla en generös invandringspolitik. Debatten i Sverige kan istället bli väldigt infantil när man istället för att bekräfta problemet påpekar att det ju tar 18 år för en svensk att komma i arbete, så vad är då 7-8 år? Men vi begär väl inte att barn ska försörja sig själva, av vuxna människor förväntar vi oss dock detta. Det är också min erfarenhet att det är detta invandrarna helst vill: leva på eget arbete och inte samhällets stöd. Problemet är att vi inte tillåter dem det.

Vi har under alltför lång haft en omhändertagande syn på de asylsökande som kommer, som om det inte vore självständiga människor som kan ta vara på sig själva. Ett exempel är det etableringsersättning som invandrare får när de studerar SFI eller deltar i en etableringsplan hos arbetsförmedlingen. De får ungefär lika mycket som en svensk student, men skillnaden är att för studenten är det bara en tredjedel som är bidrag, resten lån som ska betalas tillbaka. Vi borde tillämpa samma princip för SFI-studenter, genom att låta två tredjedelar av etableringsersättning och etableringstillägg vara lån med möjlighet att enbart nöja sig med bidraget eller med ett lägre lån.

Men det största problemet är de hinder vi sätter upp på arbetsmarknaden. Facken har sett till att Sverige har EU:s högsta lägstalöner vilket är ett effektivt hinder för nyanlända att få in en fot på arbetsmarknaden. Med nytt språk, ny kultur och andra krav på yrkeskunskaper än hemlandet är invandraren automatiskt i underläge som arbetssökande. Och deras enda möjlighet att konkurrera: genom lägre lön, den har vi tagit ifrån dem. Om det vore möjligt att ta enkla jobb för ca 10 000 kronor i månaden skulle stora delar av det här problemet vara löst. Det första jobbet är det bästa sättet att komma in i det svenska samhället, få motivation att lära sig språket och ta sig vidare. Det handlar ju inte om att de skulle bli kvar i den lönekategorin resten av sin tid i Sverige.

Jag förstår ju att facken är rädda för att detta skulle skapa ett nedåttryck för lönerna även för svenska medborgare. Men erfarenheter från andra länder är att den är liten, istället kommer det skapas en mängd nya jobb inom till exempel servicebranschen. Ett stort problem är ju att andelen enkla låglönejobb är extremt liten i just Sverige. Och det är den typen av jobb som skulle kunna ge många en chans, särskilt som andelen invandrare med låg eller ingen utbildning har ökat.

Aldrig har så många människor tidigare varit på flykt i världen, från krig eller fattigdom. Sverige kan inte härbärgera alla, men vi kan ta emot en hel del med vår stora yta. Men då får vi sluta låtsas att vi kan vara världens socialkontor; man kan ifrågasätta rimligheten i att nyanlända får kliva rakt in i det svenska välfärdssamhället, med till exempel full föräldraförsäkring på samma villkor som svenska medborgare.
Sådana här förändringar med lägre ersättningar och möjlighet till enkla jobb med låg lön handlar inte om att vara ogin mot människor som kommer hit utan tvärtom, att se till att vi får en ekonomisk hållbar invandringspolitik som garanterar Sverige kan bli en tillflyktsort för människor även i framtiden.

Om att tiga ihjäl kritiker

Svenska Kyrkan tappar mark på alla områden. Dop- och konfirmationsminskningen talas det mest om, men viktigare är minskningen i antalet gudstjänstfirare. Idag är det färre än 20 % av församlingarna som har mer än 20 personer som firar gudstjänst om söndagarna.

Hade det kunnat vara annorlunda? Min spontana tanke har tidigare varit att detta beror ju på en allmän sekularisering av vårt samhälle (ej att förväxla med sekularisering av staten som är något positivt) och som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Inget som vi kan göra så mycket åt alltså.
Men efter att ha läst Dag Sandahls bok Inget för någon, utgiven på GAudetes förlag, börjar jag undra. Han beskriver en kyrka som under decennier varit helt döv för kritiker och opposition, där ledningen inte lyssnat utan besvärliga typer tystats ner. Varningar om att allt färre går i kyrkan har ignorerats. Följden har blivit att dagens Svenska kyrka helt enkelt inte betyder särskilt mycket för den vanliga svensken.

Tyvärr är det något jag känner igen även i dagens debatt. Så fort gudstjänstfirandet kommer i fokus poängteras det att "vi samlar fler varje söndag än biograferna". Och att utträdena ökar kommenteras med att, "det gör inträdena också". Men att antalet som går med i kyrkan är en bråkdel av de som går ut glömmer man att säga.

Istället flyr biskopar och ledning till deltagande i manifestationer som Pridefestivalen och politiska ställningstagande i klimatfrågan för att ta ett par exempel. Allt i en desperat önskan att skapa relevans och betyda något. Men som bokens titel antyder: en kyrkan som vill vara allt för alla blir till slut intet för någon.
Och vad händer när kyrkan inte tar sin egna interna kritiker på allvar och öppna upp för diskussion? Ja, risken är att debatten poppar upp på andra ställen. Som till exempel i Göran Häggs bok Gud i Sverige, där han väntar på att katolska kyrkan ska "sopa upp resterna av Svenska kyrkan". Eller hos författaren Lena Anderssons kolumner . Eller som nu senast på Svenska Dagbladets ledarsida.

Jag skrev en recension över klimatbrevet och har för övrigt vid andra tillfällen skrivit insändare med kritisk udd mot Svenska kyrkans klimatpolitik. Men något seriöst bemötande har jag aldrig fått, istället har strategin varit att tiga ihjäl kritiken.
Det fungerar en tid, men som sagt, risken är att den istället kommer från annat, mer oväntat, håll när till och med ateister tycker att kyrkan sysslar för lite med Gud. Och nu läser jag på Klimatupplysningens hemsida hur diskussionerna går höga för att man ska gå ur Svenska kyrkan på grund av biskopsbrevet.

Tyvärr kommer av allt att döma även Dag Sandahls bok att tigas ihjäl. Svenska kyrkan hade vunnit på att ta sina kritiker på allvar och öppna upp för samtal. Hade man vågat göra detta hade mycket kunnat vara annorlunda.

Skrift och tradition

Under Oas-mötet i Kungälv lyssnade jag på ett intressant seminarium om traditionen som den Helige Andes liv i kyrkan av fr Mikael Fälthammar, diakon i ortodoxa kyrkan. Utifrån en ortodox synvinkel kom han in på reformatorernas slagord: sola scriptura, skriften allena.
Ursprunget till Luther och reformatorernas motto var den korrupta romersk-katolska kyrkan. När de höll fast vid sedvänjor som Luther menade stred mot bibeln hänvisade de till traditionen vilket fick honom att ställa skrift mot tradition och avvisa det senare.
Mikael Fälthammar ställde frågan: tänk om reformatorerna hade haft en djupare kunskap om ortodox tradition, då hade de kanske inte drivit den falska uppdelning mellan skrift och tradition.

För vi kan ju idag konstatera att skriften allena har lett in i en återvändsgränd. För det första är det inte sant; skriften har aldrig varit allena. Bibeln växte fram i kyrkans sammanhang och har alltid blivit läst och tolkats i, av och för kyrkan. Under de första decennierna i kyrkans historia fanns inte heller bibeln, däremot en muntlig tradition. Och när Paulus brev och de första evangelierna började cirkulera på 50-60 talet så skulle det ändå dröja ett par hundra år innan man hade en samlad kanon i kyrkan som alla kunde vara överens om.

Reformatorerna, särskilt Tübingen-teologerna, menar att skriften är det enda en kristen behöver och att den är i sig klar nog för envar att förstå, och där den inte är det låter man skrift tolka skrift, traditionen behövs inte! Men jag undrar om de sagt samma sak om de sett situationen idag. Tanken att jag som enskild kristen ska kunna läsa bibeln helt frikopplat från kyrkans sammanhang eller traditionens liv fungerar inte. Det finns ju som bekant en rad motstridiga läror som alla menar sig vara "bibliska". De som bekänner sig till troendedopet istället för barndopet menar nog också att de utgår från bibeln, för att ta ett exempel. Vi kan också ta treenighetsläran som den kommer till uttryck i Nicenska trosbekännelsen och som inte har en klar definition i bibeln. (Hade den haft det hade inte Nicenum behövts.) Aktuella exempel är ju när man tolkar om Paulus för att rättfärdiggöra samkönade äktenskap. Man behöver inte rota särskilt mycket för att inse att skriften inte kan vara allena.
Det är också värt att notera att själva dogmen "skriften allena" inte finns i skriften! För att hävda den måste man alltså gå utanför skriften, men då är ju inte skriften allena! De bekännelseskrifter som har uppstått inom de protestantiska kyrkorna är ju också i sig ett vittnesbörd på att skriften ísolerat är otillräckligt.

Att ställa skrift mot tradition blir en motsägelse: skriften är ju en del av traditionen och bägge har den Helige Ande som källa. Det är samme Ande som inspirerade bibelns författare och som verkade i Nicea år 325 och de andra ekumeniska koncilierna. Samme Ande som fanns med hos kyrkofäderna är fortfarande kyrkans liv idag. När vi läser bibeln behöver vi göra det med kyrkan i Kristi gemenskap och ha kyrkans tradition i ryggen. Traditionen som är det som trotts överallt, alltid och av alla.

Skriften allena måste vi sätta in i sitt historiska sammanhang: Luther kanske tvingades ta till det slagordet för att hålla stånd mot det korrupta påvedömet på hans tid men idag har det nått vägs ände. Och det är en spännande tanke som Mikael Fälthammar kom med: tänk om reformatorerna hade haft djupare kännedom om den ortodoxa traditionen, kanske hade de då inte varit lika kategoriska och spelat ut skrift mot tradition.

När saltet mister sin sälta

När man läser kyrkans historia upptäcker man perioder då kyrkan har varit ett med den omgivande makten, där man haft samma åsikter och värderingar som den. Och så har det varit perioder då kyrkan har varit en nagel i ögat på makten, man har varit ett salt och ett ljus i världen, vågat ifrågasätta och protestera. Man har låtit sig vägledas av en annan Herre än samhället i övrigt och detta har ofrånkomligt lett till kollisionskurs.

Jag menar inte kyrkan ska söka konflikt för dess egen skull, absolut inte. Kyrkan ska söka försoning. Men om man som kristen och som kyrka, upptäcker att man har exakt samma värderingar som det omgivande samhället så bör åtminstone någon varningsklocka ringa.
Det behöver naturligtvis inte vara opportunism, det kan ju bara råka bli så att man efter eget självständigt övervägande har kommit fram till en ståndpunkt som sammanfaller med majoritetssamhället. Men man kanske sak fundera lite om det inte istället beror på anpasslighet. Trots allt så vägleds väl vi kristna av Jesus och det borde forma värderingar i oss som icke-kristna inte per automatik får. Åtminstone om vår kristna tro betyder något.

Den tanken verkar inte ha slagit Ann Heberlein när hon för en vecka sedan skrev en krönika i Sydsvenskan. "Våra värderingar skiljer sig i allmänhet inte från majoritetssamhällets" skriver hon och räknar därefter upp en rad etiketter som i och för sig kanske inte passar så bra in på de flesta kristna heller. Men poängen är när hon öppet tillstår att hon inte har något att protestera mot, hon tycker likadant i alla frågor som de som inte hämtar inspiration från en tro på Gud och bibel och bekännelse.

Ett annat exempel är när vår ärkebiskop blev intervjuad i DI Weekend 9 juli, (ej tillgång på nätet) och svarar på frågan om vilken uppgift kyrkan har: "Eftersom kyrkan inte finns till för sin egen skull är utmaningarna i första hand desamma som för vårt samhälle: ge näring åt människors livsmod och skapa förutsättningar för framtidstro bland unga, verka för ett öppet och jämställt samhälle, en mer rättvis och hållbar fördelning av världens resurser och att bidra till fred och försoning mellan människor och stater."
Vi ska alltså göra samma sak om alla andra! Vi skiljer oss inte, varken i värderingar eller uppgifter!

När Jesus säger att vi har som uppgift att vara ett salt i världen var det inte detta han menade. Om det inte går att skilja oss kristna från de som inte är det är vi salt utan sälta. Jag säger inte att man då inte är kristen, men man har svikit sin uppgift att vara salt i världen. Det gäller enskilda kristna men i ännu högre utsträckning kyrkan i sin helhet. Annars lär framtida kyrkohistoriker konstatera att vår tids kyrka var en period då kyrkan bara speglade samhällets värderingar istället för att hon vågade utmana.

Ingen reklam tack!

"715082 gudstjänstbesök gjordes i Göteborg under 2012" möter mig reklamen på internet. Jag förstår tanken, folk ska bli överraskade över att det är så många; "det trodde jag inte" och detta ska väcka nyfikenhet. Ett problem är kanske att om man slår ut det totala antalet gudstjänstbesök under ett helt år med alla kyrkor i Göteborg och man dessutom råkar komma en söndag under trefaldighetstiden motsvaras kanske inte verkligheten av förväntningarna.

Men ett större problem är ändå att kyrka gör reklam överhuvudtaget. För vilka är det som gör reklam? Jo, de som har något att sälja. Man gör reklam för att man vill tjäna pengar på en viss vara, man gör det för egen vinning. Det betyder att man i reklamen framhäver varans alla förtjänster utan att säga något om eventuella nackdelar. Människor har därför tränat upp en viss skepsis till reklam, man vill inte bli lurad.

Detta vet företag, varför man ständigt söker andra vägar. Länge har det förekommit produktplacering i filmer och TV-program, företag är beredda att betala mer för dessa eftersom de har bättre effekt än reklamavbrotten. När man vet att man utsätts för reklam kopplar man ju på det kritiska sinnet.

Men nu börjar förmodligen produktplaceringseffekten klinga av. Folk genomskådar även detta, om loggan på en Volvo-bil zoomas in och hålls kvar i rutan någon sekund för länge tänker vi alla: produktplacering!
Men reklammakare är fiffiga de hittar nya metoder. Det bästa sättet är att få media att skriva om något i de vanliga nyhetsspalterna, där förväntar vi oss en viss redaktionell objektivitet.  Så reklambyråer hittar på nyheter åt media, till exempel genom att instifta ett pris som sen delas ut åt den betalande kunden. Så har tydligen skett med priset Hetast i Almedalen som gick i år till Antje Jackelèn och som nu blivit ifrågasatt.
Journalister kommer dit och skriver om det, och de flesta tänker väl att pris delas ut av stiftelser som inte står i beroendeförhållande till dem som får priset. Men när folk förstår att det bara är ett mediejippo i syfte att dra dit ens uppmärksamhet faller även det.

Frågan är då om kyrkan ska delta på samma arenor som företag. Vi säljer ingen vara, vi tar inte betalt för något. Att då trängas med de som gör detta kan leda till att folk börjar betrakta oss på samma sätt. De som gör reklam gör ju det för egen vinning.

Är det så att mission har ersatts med reklam och marknadsföring? Jesus har gett oss uppdraget att göra alla folk till hans lärjungar, inte för att vi själva tjänar på det, utan för deras egen skull.  Det är visserligen viktigt att kyrkan hörs och syns, även i media, men reklam riskerar att misstänkliggöra kyrkans budskap. Och det kristna budskapet har alltid spridits bäst genom personliga kontakter, genom släkt och vänner och andra nätverk.
Om prästen i församlingen syns i den lokala tidningen har det större betydelse än en reklamsatsning från kyrkokansliet. De som läser tidningen känner ju förmodligen igen prästen och har kanske träffat honom och har då något att relatera till. Det är genom människor av kött och blod och som man har någon form av relation till som det kristna budskapet sprids.

Tänk på döden!

På väg till Håcksviks kyrka lyssnade jag på Allvarligt talat, en radioprogram på P1 med Lena Andersson. Det är alltid värt att lyssna till henne, klar och stringent i tanken. Och det är aldrig något nonsens, inget hymlande utan hon säger sin uppfattning rakt upp och ned och är konsekvent med hennes livssyn. Inget strykande som katten kring het gröt. Sen är det en annan sak att jag sällan håller med henne, inte så konstigt eftersom hon är ateist.

Så även denna gång. Programidén går ut på att lyssnare ringer in och ställer frågor och det började med att Anna från Stockholm undrade hur viktigt det är att tänka på att man en gång ska dö. Lenas svar blev brutalt ärligt, typiskt för henne: "Döden är ett intet och den är meningslös", inget att ägna sin tid åt. "Det finns inget särskilt att lära av att tänka på den... när den inträffat vet man inte om att den inträffat".

Memento mori

Hon håller med frågeställaren att det finns en konflikt mellan att leva i nuet och tänka mycket på döden. "I det stora hela märks det inte att vi försvinner och varit här. Det är förstås en obegriplig konstruktion att något kan te sig så meningsfullt och viktigt som knappt någon sedan vet om att man har haft - alltså livet."


Alltså, det Lena ger uttryck för är en självklarhet utifrån den ateistiska livssynen: döden är slutet och det finns ingen mening med detta, sluta tänk på det! Men min första tanke när jag hörde programmet var: hur vet Lena detta? Hur vet hon att det inte finns någon fortsättning på andra sidan? Hon erkänner att det någonstans finns en gigantisk felkonstruktion: en konflikt mellan vårt behov av mening, vår längtan efter odödlighet och den brutala verkligheten att döden bara är tomhet. Men varför är vi inte nöjda med sakernas tillstånd? Om livet är en slump, ett resultat av tillfälligheternas spel, varför tror vi då på denna stora Mening med livet? Ligger det inte närmare till hands att tänka att vår desperata behov av en meningsfull fortsättning efter döden faktiskt motsvaras i verkligheten? Våra behov brukar ju svara mot en faktiskt verklighet?

Sen är det ju inte självklart att man kommer fram till samma sak som Lena, även med samma livssyn som henne. Peter Noll, en annan författare fick vid 55-års ålder veta att han var döende i cancer. Han valde att avstå ifrån en osäker behandling och skrev dagbok under sin sista tid, en dagbok som blev boken: Den utmätta tiden. Och han drar helt andra slutsatser än Lena. Livet har en större mening om han tänker på döden, menar han, oavsett om man tror på en fortsättning eller inte. Det är lättare att dö om man hela tiden har sysslat med döden än om man överraskas av den.
Tanken på döden gör att tiden blir värdefullare. Ser man livet ur dödens synvinkel blir upplevelserna mer intensiva: att se något för sista gången blir nästan lika givande som att se något för första gången.

Därför blir det så motsägelsefullt när Lena Andersson ser tanken på döden som ett hinder att leva i nuet. Det är ju tvärtom! Det är ju insikten om att vi när som helst kan dö som gör att vi blir mer närvarande i nuet.
Vårt förhållande till andra blir också annorlunda. Om vi tänker att varje gång vi ses kan bli den sista blir vi mer omsorgsfulla och kärleksfulla mot våra närmaste. Men som han skriver: "Vi vet alla att vi en dag ska dö, ändå beter vi oss som om livet inte hade något slut". Så långt Peter Noll.

Döden gör oss också friare som människor. Man brukar ju säga att makten växer ur gevärspiporna, men är man inte rädd för döden har ingen annan människa makt över en. Det enda de kan ta ifrån mig är livet, och det ska ju ändå tas ifrån mig.
Det som människor ångrar mest på sin dödsbädd brukar vara att man inte vågade leva sitt liv som man ville, man levde istället efter andra människors förväntningar. Men vad är det egentligen jag vill? Vad är viktigt för mig? För att förstå det kan det hjälpa att tänka på mig själv som död, då kan det gå upp för mig vad som är av verklig betydelse och som jag faktiskt vill prioritera.

Skallarnas krypta

Vid Via Veneto i Rom, nära piazza Barberini finns klostret Santa Maria della Concezione dei Cappuccini. I deras krypta har de i olika rum samlat ben från avlidna bröder, arrangerade i olika mönster och symboler, enligt devisen Memento Mori, minns att du är dödlig.. Man kan tycka att det är makabert, men det vilar en andäktighet över det hela. I ett av rummen talar de döda till oss med orden: Vad du är nu, var vi en gång; det vi är nu, skall du bli.
Jag tror att det finns mycket vishet här även om vi instinktivt ryggar tillbaka. Tanken på döden skjuter vi ifrån oss: ändå kommer den tanken göra som mer levande och hjälpa oss att bättre ta vara på livet.

Konkurrens eller samarbete?

Hur når vi fram till det goda samhället? Genom att samarbeta med varandra eller konkurrera? Spontant tänker vi att det bästa måste ju vara att samarbeta, det är så mycket mer tilltalande. Jag undrar om inte detta kan vara en orsak till det, i mina ögon, obegripliga motståndet mot privata företag inom vård och omsorg.

Men jag misstänker att många blandar ihop detta med samarbete och konkurrens. Både samarbete och konkurrens hör hemma i en marknadsekonomi fast på olika nivåer. Att vi människor ofta åstadkommer bättre resultat genom att hjälpas åt är en självklarhet. Men på en fri marknad är det inte människor som konkurrerar utan företag.

Man kan jämföra med en fotbollsturnering (det lär pågå en sådan dessa dagar).
Jag kan inte så mycket om fotboll men har förstått att det inte är en individsport utan en lagsport. Det är alltså inte de enskilda fotbollsspelarna som konkurrerar med varandra utan lagen. Och för att ett lag ska vinna räcker det inte att ha enskilda skickliga individer, de måste också kunna fungera tillsammans som ett lag dvs de måste kunna samarbeta. Och det lag där de enskilda spelarna samarbetar bäst är också det lag som blir bäst på att konkurrera med andra lag.

På samma sätt är det med människor och företag. Det företag som lyckas bäst är det som bäst får de anställda att samarbeta. Man skulle kunna säga att de konkurrerar i förmåga att samarbeta. Att därför spela ut konkurrens mot samarbete blir som att jämföra äpplen med päron: samarbete och konkurrens har båda sin plats men förekommer på olika nivåer.

Motsatsen till konkurrens är alltså inte samarbete utan monopol. Konkurrens betyder helt enkelt att människor är fri att starta egna rörelser utifrån egna affärsidéer. Råder det monopol däremot är det bara en som har den rätten.
Ett företag som har monopol kan strunta i att vara sina kunder till lags, även om de inte är nöjda har de inget alternativ. Och då spelar det ingen roll om det är kommunen som har monopol och det handlar om äldreboende och vårdcentraler.
När det gäller vård och omsorg finns det många undersökningar som visar att vi får bättre vård om vi tillåter privata företag (vilket naturligtvis också kräver tillstånd att få ta ut vinst). Det är inget att förvånas över, det är när vi tillåter konkurrens som företagen tvingas göra sitt bästa för att möta människors behov.